Newfoundland

Med bägge händerna klamrar jag mig fast vid pontonen i vår RIB. Jag är skrudad i en röd överlevnadsdräkt mot kylan och fartvinden. Hur länge har vi varit på väg? Det är svårt att avgöra. Mina armar börjar kännas helt avdomnade. Då kastar jag en blick på Rick Stanley. Chefen för dykcentret Ocean Quest styr båten skickligt genom vågorna. Han ler över hela ansiktet. Inte undra på. Han vet vad som snart ska komma: isberg.
Nu på våren är Newfoundlands kust härligt grön. I dagens solgass stiger temperaturen till bortåt 16 grader. Inte riktigt sådant väder man väntar sig att sikta isberg i. Men Rick är tvärsäker: ”Den starka Labradorströmmen transporterar lossbrutna delar av Grönlands istäcke söderut. Efter två år når 200 till 400 av dem huvudstaden St Johns i den kanadensiska delstaten Newfoundland. Väldiga isjättar driver förbi där nästan varje år. Vissa år bryts det loss färre bitar av de upp till 10 000 år gamla glaciärerna på Grönland – det som på fackspråk kallas ’kalvning’”.
I år finns de där! Vi siktar en vit kontur vid horisonten. Rick lägger om rodret och sätter kurs rakt mot den. ”Isbergens 3 200 kilometer långa resa längs den så kallade ’Iceberg Alley’ börjar i mars och varar till början av sommaren” förklarar Rick. Under tiden rundar vi den blåskimrande kolossen. Den ljusblå färgen avslöjar att isen är fri från luftblåsor. Isen har tryckts ihop av vintrarnas snö under flera århundraden. All luft har pressats ut ur den.
”Isberg är underbart vackra. Men de är också oberäkneliga” berättar Ricks fru Debbie. Hon serverar krabbor till middagen. Helt nyfångade – direkt från fiskekuttern. Strax efteråt kommer ännu en varning: ”Ett isberg utanför St Johns har drivit långt. Det är på väg att smälta. Det kan brytas sönder – plötsligt och med en skarp knall. Se då till att du kommer ur vägen och stannar nere i vattnet. Fallande isstycken är det farligaste! Dessutom händer det att isbergets jämvikt i vattnet rubbas. Då stjälper det eller kapsejsar” fortsätter Debbie sin förklaring. I djup tystnad skjuter jag krabbskalen mot tallrikskanten. För morgondagen har vi planerat just att dyka vid ett isberg.

Berget har talat
På morgonen är himlen över Labradorströmmen blygrå. Men vårt isberg ligger där vi ska dyka! Det reser sig nästan övernaturligt över horisonten. Sjögången är ganska måttlig. ”OK!” vrålar Rick och ger oss tecken att rulla över bord. Vi dyker ner. Runt isberget blandar sig Atlantens salta vatten med sött smältvatten från isen. Det förbättrar inte sikten precis. Vi beslutar att gå ner lite djupare. På 30 meters djup kan vi fortfarande inte skönja isbergets undersida. Kanske inte så konstigt. Sju åttondelar av en sådan isjätte befinner sig under ytan. Vi går närmare. Då framträder mönstren i isen tydligt – linjer och sprickor. Jag kan inte behärska mig utan sträcker fram handen för att röra vid isen. Svaret blir en dov knall ungefär som åska på avstånd. Alldeles förskräckt...