OWUSS-scholarship
– Filips dagbok: december
Efter att ha avslutat min DSAT trimix-kurs hos Oxygene Malta, tillbringade jag ytterligare ett par dagar på ön, innan jag satte kurs mot Pisa i Italien för att möta Danilo Cialoni. Han är läkare, DAN-forskar och en av grundarna till Apnea Academy (www.apnea-academy.com), en italiensk utbildningsorganisation för fridykare. Danielo är själv en framgångsrik fridykare.
Jag besökte honom och över 100 andra fridykare, huvudsakligen från Italien, som befann sig på Apnea Academys kurs på ön Elba. Då alla väl var samlade spenderades den största delen av tiden i vattnet. Ofta på en av de många stationer med vertikala linor som var uppsatta och som sträckte sig ner i det blå Medelhavet. Där kunde man träna fridykning, antingen för egen maskin eller med hjälp av slädar som används vid t ex ”No limits” och som du säkert minns från filmen Big Blue. Detta var andra gången i mitt liv som jag hade chansen att fridyka lite djupare. Det var en meditativ och spännande upplevelse att låta sig omslutat av det blå, utan någon extern gasförsörjning eller andra prylar. Bara att låta sig falla ned och uppleva ett ögonblicks stillhet vid slutet av linan var en helt unik upplevelse som inte liknar något jag provat förr. Efter dyken hjälpte jag Danielo att samla in ultraljudsdata från mätningarna av bubblor i deltagarnas blod. Danielo forskar kring taravana-effekten som är en slags tryckfallssjuka hos fridykare.
Efter Elba åkte jag tillbaka till Polen några dagar innan det var dags att hoppa på nästa flyg, denna gång till New York. Mitt första stopp i USA var New England, hemma hos Vincent och Margaret Malkoskis. Vincent arbetar för States Marine Fisheries, en organisation som håller ett öga på välståndet hos det marina livet i Massachusetts. Under de två dagarna jag var där, hjälpte jag Vin och hans medarbetare att räkna olika arter och individer inom vissa fasta områden. Vi har undersökt hur ett 30 år gamalt konstgjort rev, bestående av betong och bildäck, har påverkat undervattenslivet. Vi fann där ett överflöd av fisk, något som var ovanligt för detta område. Under ett av dyken så insåg jag att det inte var någon idé att filma de andra dykarna, även om det var mitt jobb att dokumentera deras arbete. I stället fotograferade jag fiskarna. Jag är nämligen inte speciellt bra på att identifiera olika fiskarter. Men stimmen som cirklade runt mig bestod av gulfenad tonfisk – så mycket kan jag säga!
Några dagar senare befann jag mig på Woods Hole Oceanographic Institute, närmare bestämt i deras Advanced Imaging and Video Lab. Det var efter en invitation från Evan Kovacs, som tillsammans med resten av gänget i laboratoriet arbetar med de allra senaste videokamerorna på marknaden. En del modeller var så nya att de inte ens kommit ut i butikerna ännu. På labbet plockar man isär kamerorna, placerar dem i uv-höljen och förser dem med egentillverkade kontroller etc. Syftena med konstruktionerna är olika...