DYK på YouTube  DYK på Facebook  Hämta RSS feed  NYHETSBREV!!

Rebreather – den tysta världen

▶ För ganska exakt 20 år sedan tog jag mitt Open Water-certifikat, och började då som många andra med att dyka i våtdräkt och med enkelflaska. Jag blev såld direkt, och det blev en hel del båtutfärder i Stockholms skärgård, där jag träffade många likasinnade. Redan på sensommaren samma år gick jag vidare med AOW och fick prova på att dyka med torrdräkt. Några av de buddys jag dök med hade redan skaffat sig egen torrdräkt, och de riktigt coola tech-dykarna körde med Jetfins, kanister-lampor och dubbelpaket på ryggen fyllda med Nitrox. Jag tyckte mest att det verkade krångligt och lite farligt att blanda i någon slags voodoo-gas i flaskorna. Det var först ett par år senare som jag upptäckte tjusningen med Nitrox.
På en av utfärderna under slutet av året klev en kille ombord med en gul plastlåda på ryggen. Jag förstod inte riktigt vad det var, men mannen med lådan berättade att det var en rebreather. Jag hade hört talas om rebreathers tidigare, och kände till försvarets små syrgasrebreathers utan bubblor, vilka användes av attackdykarna för olika typer av operationer, men de kunde ju bara användas ner till max åtta meter. Den här maskinen, som kallades Inspiration, var en strömlinjeformad sak med två små flaskor under skalet. De skulle enligt ägaren räcka i åtskilliga timmar oavsett djup. Det lät ju helt fantastiskt, men det hela verkade med min okunskap som ännu mer svart magi än både Nitrox och Trimix.

Heta diskussioner
Det skrevs många och långa trådar om rebreathers, eller ”flåslådor” som de ibland kallades för, i olika diskussionsforum på nätet, och relativt många dödsolyckor inträffade med de tidiga enheterna. Inspiration fick dåligt rykte och kallades av många skeptiker för ”The yellow box of death”.
På den tiden var jag nöjd med min utrustning och hade inga planer på att skaffa RB, som verkade mest vara något för teknikintresserade entusiaster, men det var ändå intressant att följa debatterna om olika rebreathers för- och nackdelar. Det var ett hett ämne med mycket pajkastning i olika forum, och många inlägg handlade mest om att motivera och försvara den maskin man själv valt, ofta utan att ha testat eller tagit reda på alla fakta om de andra enheterna på marknaden. Anhängare av manuella rebreathers (mCCR) attackerade den andra falangen som förespråkade elektroniskt styrda maskiner (eCCR) och vice versa. 

Fler modeller på marknaden
De följande åren dök det upp fler modeller. De vanligaste maskinerna man stötte på var fortfarande Inspiration från företaget AP Diving, och så småningom deras efterföljare Evolution. 
Ett par år senare lanserades Pelagian DCCCR, en manuell minimalistisk rebreather tillverkad i Thailand, som blev uppskattad av många svenska förespråkare för manuella rebreathers. 2006 köpte det svenska företaget Poseidon rättigheterna till den avancerade rebreathern Cis-Lunar, då företaget med samma namn fått ekonomiska problem. Året därpå släppte de sin egen maskin, Poseidon Rebreather MK6, som fick ett ganska svalt mottagande i Sverige. Skälen var bland annat det begränsade maxdjupet, handdatorns udda utformning samt att kalken endast kunde köpas i färdigpackade moduler. Så småningom (2014) lanserade Poseidon SE7EN, en ny modell med en hel del förbättringar som i dag uppskattas av många dykare.
En maskin som fick stor uppmärksamhet här på hemmaplan var den danska JJ-CCR, som kom ut på marknaden i slutet av 2009. Den blev snabbt populär i dyk-communityn och fick smeknamnet ”The 4X4 of the rebreather world”, eftersom den var robust och väldigt flexibel med många konfigurationsmöjligheter för olika typer av dykning och behov. Flera av mina dykande vänner valde just JJ.

Provdyk i pool
Vid ett tillfälle organiserade dykklubben LM-DYK provdyk med rebreathers i en pool i Västertorp i södra Stockholm, och jag anmälde mig direkt för att få chansen att testa. Testenheterna bestod av Poseidon MkVI och JJ-CCR. Efter en kort instruktion och andning i apparaten på land, gled jag ner under ytan. Avvägningen gick hyfsat, men jag tyckte det kändes tungt att andas jämfört med mina lätt ställda Apex-reggar. Masken läckte lite, vilket gjorde att loopen sakta tömdes så att det blev ännu svårare att andas. Jag kom upp efter en kvart med masken halvfull av vatten och var ganska besviken på upplevelsen.
Jag förstod samtidigt att jag nog inte gjort allt rätt, och att det nog krävdes

Skaffa dig information, inspiration och upplevelser