Vrakdykning på Åland

Åland är också speciellt ovan ytan. Ögruppen är självstyrande inom Finland, med eget parlament, egen landskapsregering och svenska som enda officiella språk. Det ger Åland en särprägel som märks både i samhället och i kontakten med omvärlden. Havet och sjöfarten finns ständigt närvarande, både i historien och i vardagen. Peter Hallgren, som jag inte dykt med på många år, hämtade upp mig, och tillsammans körde vi till Grisslehamn där Eckerölinjens färja tog oss över Ålands hav. Ombord mötte jag även Roger, som bilat ner från Sundsvall. Väl framme fortsatte vi till Övernäsgården strax utanför Mariehamn, där vi checkade in i vår stuga. Sent på kvällen anlände också de övriga fyra i gruppen.

Vi samlades i Skeppsvik, där Villes båt Silverpilen och dykcentret Dive Åland håller till. Ville hade gjort en plan för veckan, men som alltid ute i skärgården fick den hållas flexibel. Ändrades väderprognosen, fick också planen göra det.

Segelfartygsromantik på botten
Den första dagen låg vinden på lite mer, så vi började med den tremastade järnbarken Plus.

Hon byggdes 1885 på Blohm & Voss i Hamburg för det välkända Laeisz-rederiet och var, liksom så många andra seglande fraktfartyg från epoken, helt utan maskin. En stormig natt 1933 gick hon under nära Hertonklobben sydväst om Mariehamn och ligger i dag på 25–37 meters djup. Östersjöns kalla och syrefattiga vatten har bevarat vraket väl, och den som vill föreställa sig hur hon en gång såg ut kan med fördel besöka museifartyget Pommern i Mariehamn, som är från samma epok.

Eftersom Ville haft båten på varv under vintern, bland annat för motorrenovering, blev säsongsstarten lite senare än vanligt. Det här var premiärturen för året. Isen hade dessutom tagit flera av bojarna under vintern, så Mikael Björk, även han från Sverige, hade kommit över för att hjälpa till med arbetet ombord och med att lägga ut nya bojar på vraken.

På Plus satt bojen dock kvar. När vi gjort oss klara och hoppat i sjönk vi först ner till en klippa och följde sedan linan ner till vrakets akter. Plus ligger med ungefär 40 graders slagsida åt styrbord, med aktern något grundare än fören. Vi simmade upp över aktern och in över däcket, där en mängd detaljer fortfarande finns kvar: skylights, riggdetaljer och rester av ett fartyg som fortfarande känns relativt intakt.
De tre masterna har sprängts av för att inte utgöra fara för sjöfarten, och ligger ut åt styrbordssidan. Vi gjorde en avstickare och följde mittenmasten ut på bottnen, där jungfrur, block och andra riggdetaljer låg utspridda som om de bara nyligen lämnat sin plats. Längre fram på vraket kom vi till en överbyggnad som rasat ner i skrovet. Uppe på taket stod en tändkulemotor – en detalj som gav vraket en nästan märklig blandning av segelfartygsromantik och arbetsfartygspraktik.

Efter det främre lastrummet nådde vi backen och fören, där galjonsfiguren fortfarande gör intryck. På tillbakavägen tittade vi...