Egypten

Jag minns tydligt min första resa till Egypten. Det var i januari 1992 och jag smet iväg från universitetet på en restresa till Eilat, korsade gränsen vid Taba och tog servicetaxi (stora uråldriga Peugotbilar med två eller tre baksäten) ner till Naama Bay. Då var Sharm el Sheikh bara en sömnig fiskeby och hamn och det var till just Naama Bay man åkte för att dyka. Inte heller där var det stort, några dykcenter och en liten turistanläggning kvarlämnad av israelerna efter deras ockupation av Sinai. Kustremsan mellan Israel och Sharm el Sheikh var för övrigt helt öde, sånär som en industrihamn i Nuweiba och en liten beduinby i Dahab.

Men om infrastrukturen var primitiv och boendet bestod av sandiga stråhyddor på stranden så var dykningen desto mer spektakulär. Det var en nästan chockartad upplevelse att hoppa i vattnet och svepas in i den virvelstorm av färger som ett friskt korallrev i Röda havet erbjuder. Att göra ett dyk på Ras Mohammed, revet på Sinaihalvöns sydspets, och hälsa på den enorma napoleonfisken George var en Holy Grail bland dykare. Branta väggar, starkas strömmar och fiskstim så stora och täta att man kunde tro att de var datoranimerade (om det inte vore för att datoranimering, och knappt datorer för den delen, inte fanns då).

20 år senare
Att resa till Egypten idag, nästan 20 år senare, är förstås en helt annan upplevelse. Inte bara för at Egypten har förändrats enormt mycket, själv är jag också en annan människa och en annan dykare. Då var Sinai öde öken med risk för landminor, idag är kusten nästan helt igenbyggd med resorter. Då var det rysk roulette att beställa in Stella-öl, som kom i 70 centilitersflaskor och var av så varierande kvalitet att ingen höjde på ögonbrynen om man bad att få flaskan utbytt. Idag finns flera olika märken och alla håller internationell standard.

När jag åkte på min första liveaboard (dykkryssning) i Röda havet var båtarna små och i trä. Var det sommartid sov man på madrasser på däck – det var för varmt i de minimala hytterna som självklart inte hade AC. Duscha gjorde man på akterdäck, om alls, färskvatten var en bristvara. Idag är båtarna flera gånger större, bara soldäcken är ofta större än de gamla båtarna, och standarden på hytter, badrum, mat och dykområdet i aktern är oändligt mycket högre.
Dykplatserna är dock i stort sett desamma och förvånansvärt nog i princip lika bra som de var då. Det kan jag konstatera med egna ögon när jag i somras återigen återvänder till Röda havet och Egypten för en veckas dykning ombord på Tala, en stor och bekväm liveaboard extrautrustad med nitrox och heliumbankar, dubbelpaket och undervattensskotrar.

Vid Small Giftun Island imponeras jag av enorma solfjäderskoraller som brer ut sina grenar i spann på fyra-fem meter. På den grundare delen kommer en coral grouper simmande med en levande frogfish i munnen. Snart blir han uppvaktad av en annan hungrig fisk och dragkamp uppstår. Den stackars...