Convoy Cowboys

Den djupblå stillheten
Den vackra, djupa blå färgen som omger oss när vi sjunker ned finns bara i Medelhavet. Det närmar sig middag, och havet ovanför oss ligger helt stilla – en perfekt spegelyta som endast reflekterar himlen. Vi har bonaccia, det italienska ordet för stiltje.
Vi följer den tunna vita lodlinan med små flaggor fästa var tredje meter så att den är lättare att se. När vi når 30 meters djup börjar skuggan av det massiva fraktskeppet SS Beatrice långsamt framträda under oss. Hon vilar på babordssidan, anmärkningsvärt intakt trots åren på botten. Stefano, Faisal och Thomas, som gick i vattnet 15 minuter före Rami och mig, är redan djupt försjunkna i sina fotogrammetriuppdrag. Kraftiga videolampor monterade på deras scootrar genombryter skymningen och kastar glödande glorior över den sjunkna jättens sidor.
Dykarna glider längs vraket på olika djup och håller exakta avstånd medan de metodiskt samlar tusentals högupplösta bilder – var och en en liten pusselbit. Materialet matar fotogrammetrimodellens omättliga aptit, som långsamt återskapar SS Beatrice digitalt.
På botten, 75 meter ner, råder ett stilla kaos av vrakdelar och utspridd last – stumma vittnesmål om det ögonblick då SS Beatrice slukades av havet efter ett flyganfall 1941. Rami upptäcker ett intressant lastrum och styr sin scooter mot den stora kvadratiska öppningen – som en ladugårdsport öppen mot havet. Jag följer efter, och vi börjar utforska det enorma inre där rostiga oljefat ligger utspridda.
Efter 35 minuter på botten påbörjar vi motvilligt uppstigningen efter att ha tillryggalagt hela 137 meter från för till akter med scootern på full fart. Den långa dekompressionen framför oss ger gott om tid för mina tankar att vandra tillbaka till det förflutna – till ökenkriget som sänkte detta och hundratals andra skepp och lade dem till vila i dessa vatten.

Ökenräven
Fälttåget i Nordafrika under andra världskriget, berömt för rivaliteten mellan fältmarskalk Erwin Rommel och general Bernard Montgomery, var en av krigets mest krävande och strategiskt komplexa arenor. Slagen som utkämpades mellan 1940 och 1943 i Libyens och Egyptens öknar var ett prov på uthållighet, mekaniserad krigföring och framför allt logistik. Den extrema miljön gjorde varje rörelse resurskrävande. Det öppna, karga landskapet, den brännande hettan och den fina sanden som förstörde maskinerna förvandlade även de mest grundläggande operationer till enorma uppgifter. Stridsvagnar, lastbilar och artilleri gick ständigt sönder. Det fanns inga lokala resurser – bränsle, vatten, ammunition och reservdelar måste fraktas över farliga vattenvägar.
För Rommels axelmakter innebar detta ett beroende av konvojer som seglade från Italien över Medelhavet. Men dessa konvojer jagades obarmhärtigt av allierade styrkor från Malta. Ubåtar, bombplan och snabba jagare skördade stora offer bland axelmakternas transporter och skapade kroniska...