Frodes Loggbok: Uzbekistan

Jakten på luft
Genom min vän Søren Bonde på resebyrån Panorama Travel fick jag kontakt med guiden Djasur i Samarkand. Han lovade att hitta en fyllstation. När beskedet kom att det var ordnat, bokade jag resan till Uzbekistan. Djasur möter mig på Samarkands flygplats och vi åker direkt till fyllstationen. Där stöter vi på det första hindret - strömmen har gått, och ingen vet när den kommer tillbaka. Vi blir hänvisade till fyllstation nummer två. De säger att de kan fylla flaskan – om vi skaffar en adapter.

Sovjetgängor
I Uzbekistan följer man GOST-standarder (från Sovjettiden). Svetsflaskor har en G3/4”-anslutning med utvändig gänga, och fyllstationen har därför en motsvarande G3/4”-anslutning med invändig gänga.

Min dykflaska har DIN-anslutning med G5/8”-gänga. Alltså behövs en adapter med utvändig gänga i båda ändar: G3/4” i ena änden och G5/8” i den andra. En sådan har de inte. Men, säger de, den går att tillverka. De räcker mig ett metallstycke med rätt G3/4”-gänga och pekar oss i riktning mot en maskinverkstad.

Metallsvarven från 1962
Vi hittar verkstaden i en dammig sidogata. En äldre man med rufsigt hår står böjd över en sovjetisk metallsvarv från 1962. Jag visar honom dykflaskan med DIN-ventil och metallbiten från fyllstationen. Han nickar, spänner fast en klump metall i svarven och sätter igång.

Jag tittar skeptiskt på.

Spånen sprutar. Maskinen sjunger monotont. Flera gånger avbryter han arbetet för att mäta exakt med mikrometer. En timme senare skruvar han loss den färdiga adaptern, går fram till min dykflaska och ser mig rakt i ögonen när han skruvar in den i DIN-gängan. För varje varv ger han ifrån sig en liten triumferande vissling. Min tvekan kommer på skam.

Den passar förstås perfekt. Arbetet tog en timme. Priset: 25 000 uzbekiska som – strax under 13 danska kronor. Det känns nästan overkligt.

Bara svetsgas
Tillbaka på fyllstation nummer två visar jag stolt upp adaptern, men då dyker nästa problem upp: de måste ringa huvudkontoret i Tasjkent och be om tillstånd. Djasur skakar på huvudet och föreslår att vi i stället åker tillbaka till fyllstation nummer ett och ser om strömmen har kommit tillbaka. Det har den, som tur är.

Men det finns en hake: de fyller bara svetsflaskor med 100 procent syre. Det går helt enkelt inte att få dykflaskan fylld med vanlig luft.
Det ger mig två bekymmer. Det första är fysiologiskt: 100 % syre blir giftigt för centrala nervsystemet (CNS) när partialtrycket når 1,6 ATA. Det motsvarar ett djup på ungefär sex meter. Överskrider man den gränsen ökar risken för akut

syrgasförgiftning kraftigt.
Syrgasförgiftning i CNS kan komma utan tydliga förvarningssignaler. I värsta fall yttrar den sig som plötsliga kramper och medvetslöshet under vatten.

Det andra bekymret är hur rent det här svetsyret egentligen är. Även om svetsgas kemiskt sett består...