Kuba

►  Det är ganska oroligt runt om i världen. Covid-19 härjar i Asien och vissa delar av södra Europa, men när jag reser iväg har farsoten ännu inte nått Skandinavien eller den amerikanska kontinenten.

Förhållandet mellan Kuba och USA är inte det bästa, och Trump har bestämt att inga turister får resa till Kuba från USA. Eftersom jag redan har en icke ombokningsbar biljett till Miami, får jag ändra planerna och reser via Mexico. Därför tar jag tillfället i akt att stanna en vecka i Tulum för lite skön grottdykning, något som jag verkligen blev biten av förra året och som du kan läsa om i DYK #43.

Flyget vidare från Cancun till Havanna tar en knapp timme, och jag anländer på kvällen. Efter att ha passerat gränskontrollen och hämtat ut bagaget blir jag stoppad i tullkontrollen. Den kvinnliga kontrollanten pekar på en handskriven text på min bagage-lapp och pekar på en kö med folk längre in i ankomsthallen. Jag får vänta över en timme innan det blir min tur. De två kvinnorna söker långsamt och noggrant igenom mitt bagage innan jag får en grön stämpel och kan passera.

Utanför terminalen finns det gott om taxibilar. En ung kuban ber mig sätta mig i hans bil där mamman redan sitter i framsätet. Hans engelska är bra och vi småpratar lite på väg mot centrum av Havanna. Det är strax efter midnatt när jag checkar in på mitt hotell. Av någon anledning får jag en enorm svit med tre rum och två badrum. Litet slöseri kan tyckas för en ensam person som bara ska sova i fyra timmar, innan det är dags att möta upp med de andra deltagarna i lobbyn för att kliva på en buss som ska ta oss söderut.

En lång resa
Det är fortfarande mörkt när minibussen rullar genom Havannas folktomma gator och vidare ut på landsbygden. Salsa-toner strömmar ur högtalarna medan vi passerar fält med sockerrör och små byar. Jag njuter av alla intryck längs vägen och önskar att jag hade mer tid att utforska landet. Det känns som en annan tidsålder här. Överallt på vägarna syns gamla 50-talsbilar och hästdragna vagnar, som verkar vara de allmänna transportmedlen för familjer och arbetare. Efter drygt sex timmars bussresa rullar vi in i det lilla samhället Port Jucaro med dess slitna men färggranna hus längs gatorna. Vägen leder ner till en liten marina där båten som ska ta oss vidare väntar.

Personalen hälsar oss välkomna och bär ombord våra väskor. Båtresan ut till ögruppen Jardines de la Reina (drottningens trädgårdar) tar nästan fem timmar, och när vi kommer fram till den flytande resorten Tortugas, som ligger väl skyddad bland kanalerna i mangroveskogen, har mörkret redan fallit. Efter en lång dag med bara några mackor till lunch smakar det underbart med en vällagad middag.

“Tito!….Tito!”, ropar plötsligt en av kvinnorna ombord, medan hon hänger över relingen med en liten hink i handen. Snart uppenbarar sig en enorm krokodil vid sidan av båten. Tito, som är närmare fem meter lång,...