Profilen: Bo Mancao

►  Tidigt fick han lära sig hur man fyller flaskor, tar isär dykutrustning och olika hälsningsfraser på diverse språk. Alla lov och långhelger tillbringades tillsammans. Det fanns alltid olika dyktidningar och spännande böcker liggandes som han kunde bläddra i. Flera år senare sparade Bo ihop till sin alldeles egna kamera och började fotografera. Han drömde om att en dag försörja sig på att visa världen hur fantastiskt vackert livet under ytan är.

Opvæksten
Bo har guidat dykare med olika nationaliteter under hela sin uppväxt. När han var 18 år gammal besökte han för första gången Tubbataha Nationalpark. Han använde då en simpel kamera som det tränades flitigt med. Tillsammans med familjen åkte han runt på olika dykmässor, där han lärde känna människor från alla världens hörn.
Efter sina universitetsår flyttade Bo till Budapest för att arbeta under några år. Europa var spännande och raka motsatsen till ö-livet som han var van vid. Tidigare hade han studerat inom IT och jobbade inom branschen, när han reste tillbaka till varmare breddgrader. Tidigt om morgnarna mötte han upp sina vänner för att göra ett dyk, innan det var dags att tillbringa resten av dagen framför datorn. Visst hade det varit en upplevelserik tid i Budapest, men känslan av att befinna sig under ytan igen var minst sagt oslagbar.

Äventyren
Bo började fotografera mer och mer. Passionen växte och även lusten att utvecklas. Eftersom han var bosatt på ön Cebu, omringad av friska korallrev, så kunde han i princip dyka hur mycket han ville. Tillsammans med sina vänner tillbringade han nätter på enkla utriggare, så att de kunde dyka ända tills orken tog slut. Han har berättat om äventyren på ön Malapascua, som då inte hunnit bli en populär turistdestination. De tältade på stranden och dök under dagarna. Cabilao, inte långt ifrån ön Cebu, var en annan plats han gärna återvände till. Under ett av sina dyk där såg han hundratals hammarhajar passera – ett oförglömligt minne.

Några timmar söderut från Cebu City ligger kustorten Oslob. Han hade hört vaga rykten om garanti att se valhajar där. Bo och hans vänner tyckte det lät för bra för att vara sant, så en tidig morgon körde de söderut för att se om det verkligen stämde. De satte sig ner under ett stort träd och väntade. Efter en liten stund kom en äldre herre, en fiskare, och frågade om de ville se valhaj. Det skulle kosta dem 20 kronor totalt. Innan farbrorn försvann sa han att han snart skulle vara tillbaka. Och mycket riktigt, efter en kort stund kom han paddlandes i sin lilla båt en bit ut från stranden. Bakom honom stack en välbekant hajfena upp ovanför ytan. De blev alla överlyckliga och tog snabbt på sig sin utrustning för att göra dem sällskap.

Comeback
2012 tog Bo ett beslut som förändrade hans liv. Teknologin lades på hyllan och han bestämde sig för att helt försörja sig på att fotografera. Han anordnade även dykresor runt om i...