UV-Rugby

►  Äntligen hade Elias Swerdhjalt från Botten-skraparna tagit en plats i juniorlandslaget. Alltid motiverad, alltid med hög träningsnärvaro och med en tydlig målsättning att fortsätta spela för landslaget samt att vinna matcher med Bottenskraparna. Plötsligt tog det stopp – Helt ofrivilligt. Pandemin var ett faktum och träningen för de äldre juniorerna ställdes in.

För att hålla igång gavs alla möjlighet att träna på land, men den möjligheten kändes inte så lockande. Det är själva UV-rugbyn, alltså kombinationen av vatten och fysisk sport, som lockar. Utmaningarna att spela utan att kunna prata, att lita på sina medspelare och att överlista sina motspelare. Utan dessa beståndsdelar saknades motiveringen, så de flesta dök inte upp på landträningarna.

– I början satt jag mest hemma, spelade lite och hängde med kompisar. Jag fick lite panik av att inte träna så jag började springa lite då och då. Men det var som om all motivation dog ut när vi inte fick vara i bassängen, förklarar Elias.

Under våren släpptes restriktionerna för gymnasieelever och det var äntligen dags att få komma tillbaka till träningen.
– Det var kul att börja träna igen, säger Elias, men erkänner att det fortfarande är svårt att hålla motivationen uppe.

Just nu är träningsmotståndet inte på den nivå som Elias behöver. Han saknar seniorerna.
– Det är bara tråkigt och segt, jag utvecklas ingenting, jag bara är. Konditionen har tagit stryk, det är färre träningar och på lägre nivå. Spelmässigt känns det dock ok, jag är nog på samma nivå som tidigare, resonerar han.

Alla lagkamraterna är inte heller tillbaka. Elias tror att det beror på att även de saknar motivation och mål att träna mot. Alla behöver saker att satsa mot; cuper, läger, landslagsplatser, JSM. Just nu känns det tomt. Det finns inget att blicka fram emot.
– Även om det hade varit ett längre uppehåll hade jag nog kommit tillbaka. Det lockar alldeles för mycket med en landslagsplats och att få vinna matcher.
– Som ledare brinner vi för att se spelarna utvecklas och att göra framsteg. Att se spelare tappa motivationen, utebli från träningar och kanske till slut inte komma tillbaka, det är en mardröm, säger Per Berg, ledare.

I klubben tränar även Meja Lundin. Hon går i nian och har därmed haft möjlighet att träna under hela pandemin.
– Pandemin har inte påverkat min träning så mycket, eftersom jag tillhör rätt åldersgrupp och har kunnat träna hela tiden. Däremot har vissa träningar blivit inställda, vi är färre på träningarna och det är inte lika hårt motstånd. Så när jag tänker efter har jag nog påverkats en del ändå, säger Meja.

Men det finns fördelar tycker hon.
– Vi som är på träningarna är på samma nivå, och jag har kunnat ta större plats och fått mer möjlighet att träna på grunderna i spelet, det har varit välbehövligt. Jag känner att jag har fått mycket större trygghet.

Mejas ena tränare, Benjamin McVeigh, har sett nya sidor hos...